Stommen till min allra senaste rymdhjältinna. Det här sviten är tänkt att fortsätta tills jag inte längre kan relatera till den eller intressera mig för den. Och det tror jag är en bra bit in i framtiden.
I ett brev till den feministiska, USA-baserade tonårsnättidningen Rookiemag.com formulerar jag följande grund till mitt hjältinneprojekt:
Many of us really want to be the protagonist. We want to be the hero. But the stories available in film, tv, books, comics rarely have genuine female characters of the kind we identify with. And when there are, they are almost always thin and white. Whatever kind of body one happens to have, this is a poor, boring, tiresome and insulting situation. My heroines come out of a strong desire to change this state of things. They are also a gift to everyone with the same, almost fanatic longing for more interesting stories about more interesting people.
Rasism gestaltar sig bland annat som en begränsning av ens förmåga att se människor från andra etniska/kulturella grupper som komplexa. Likaså tar den sig uttryck som kategorisk aggressivitet, rädsla eller ointresse när folk från just dessa etniska/kulturella grupper står i centrum som aktörer i ett skeende eller en berättelse.
Det finns alltid fler möjliga protagonister.
För mig är det här också en utväg för att få fram alla dem kvinnor och flickor och andra hjältinnor som jag inte hade kunnat teckna fram eller, för den delen, bara hitta på utan hjälp av det material som fotografierna utgör. Av en massa små byggstenar växer de fram. Och de hör hemma på minst tusen platser, i minst tusen världar.
Så snart en ny laddning college är klara kommer jag att posta dem här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar