För Silvana Imam.
Sin egen konst som en bor med, bråkar med, går vilse i, andas genom, som genom en gasmask (och vad skulle hända om jag tar av den, vad händer om jag är tyst, väljer tystnad, väljer att försöka lämna inga fotspår?).
Andras konst som gör allting för att en inte ska bli alldeles sinnesförvirrad, utlämnad åt sig själv, sin egen ensamhet, sin egen narcissism. Andras konst som en andas genom, som tvättar ens ögon, som spyr på en saker en inte ens förstod att en försökte hålla sig borta ifrån.
Jag jobbar med min novellett, trots att jag är sjuk. Färgläggningen är i sina slutfaser. Jag har ganska svårt att tänka, för jag mår verkligen inte bra. Men jag lyssnar på Silvana Imam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar